Tillbakablick och motivation

Dagens VIG-träning var till skillnad från den senaste inte alls bra. En gammal skada gjorde sig påmind (låter som att jag är 90 år med en "gammal skada" haha) och fick avbryta efter bara en timme. Det var axeln som hoppade ur led igen.. Detta fick mig även att tänka på förra säsongen, då 5 veckor spenderades med en gipsad arm.
 
instagrambilder: akuten-bild / övning inför kebne / sista kvällen med gips
 
Anledningen till det var att jag bröt tummen/handen, skadade ett ledband i handen samt fick en skada i armbågen/axeln. Det var en dag under sportlovet, då jag hade åkt snowboard i backen hela dagen och senare bestämt mig för att köra urbans, 12-metersräcket i stan. Dåligt beslut då jag var trött och ofokuserad, och istället för att komma hem glad kom jag hem med en hand jag trodde var stukad. Dagen efter var den helt blå och gjorde mycket mer ont än dagen innan, så det blev att åka till akuten där jag fick veta att den var bruten. En ledsen tjej satt där och tänkte på allt kul jag skulle missa med gipsad arm, och där började de veckorna då jag haft som mest abstinanes efter brädåkning i hela mitt liv. Röntgenbilderna såg inte bra ut och första veckorna lutade det mot en operation för att ledbandet i tummen var skadat av den delen av tummen som var bruten, men i slutet hade jag tur och det hade läkt bra. Fick träna en hel del för att få tillbaka rörligheten och styrkan i handen, men nu är den nästan som den var innan. 
röntgenbild på tummen 
 
De här veckorna var jobbiga på fler än ett sätt. Förutom den delen att jag inte fick åka bräda, så hade jag t.ex även nationella prov i skolan som fick skrivas med vänster hand (är normalt högerhänt) och missade en slags överlevnadskurs, som ärligt verkade riktigt rolig. Men även allt annat som att duscha, äta och klä på sig blev mycket svårare. Den perioden var jobbig både psykiskt och fysiskt, men med vilja klarar man allt. 
 
bild från Kebne/ turen till forskningsstationen
 
Det säger jag för att, trots den gipsade armen, lyckades jag följa med på en klassresa som bestod av 8 mil längdskidor. (Kan även nämna att jag är totalt värdelös på längdskidor) Varför jag så gärna ville följa med på den här resan var för att det var den sista resan med den dåvarande klassen, plus att vi under hela 9an pratat om den. Det var ingen som trodde att jag skulle kunna följa med, men varför ge sig utan att försöka? Det slutade med att jag lyckades. Jag tog mig fram hela vägen till Kebne fjällstation, dagen efter lyckades jag följa med på den valfria turen till Tarfala forskningssation (som bestod av mestadels brant uppförs och nerförsbacke.) och sedan hem hela vägen igen. Det var inte lätt, jag som vanligt knappt kan åka 10 meter med två händer till hjälp, lyckades åka 8 mil med packning osv, med en hand dessutom, men det var värt det. Känslan efteråt när jag visste att jag klarat något ingen trodde jag skulle göra, var obeskrivlig. Och inte bara det, själva resan blev en av de bästa någonsin. Med det här inlägget vill jag inte bara blicka tillbaka, utan hoppas även på att det ska vara lite motiverande för någon som läser. Vill man så kan man. :)
 
 
Life | Kebnekaise, inspiration | |
Upp